Stickan, en kassaskåpssprängare av den gamla skolan, blir intervjuad av journalisten Per Bäckman i Lektyr nr 5 1982. Där berättar Stickan om stötar han gjort med kollegor som ”fräcka Fredrik” och ”Putte kilas” samt de bra poliser som Stickan mött under sin karriär som Nisse Husman och Kurre Hjelm. Till exempel så berättar Stickan om ”en gång stack jag och Putte Kilas iväg till Skene […] vi hade ett tips om att det skulle finnas massor med stålar på en firma där just den dagen, det var avlöningspengar till knegarna. Vi fixa’ dynis och hattar och drog iväg. Vi knalla in och blåste pytsen. Och vet du vad vi hitta? Sju kronor i kontanter och 36:50 i frimärken. Dom djävlarna hade gått över till torsdagslön. Och vi kom natten mot fredagen.”
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Jag kan även rekommendera denna två-delars artikeln hos Skarn om en annan gammal dynamitard.
26-åriga ”Hasse”, 21-åriga ”Berra” (båda fingerat namn) och den 21-åriga Dag Rickardsson bor på samma gata i Hagsätra i Stockholm och de har känt varandra så länge de kan minnas. Fredag den 15:e november 1974 så samlades de tre hos Hasse som fortfarande bodde hemma hos sina föräldrarna. Denna kvällen så hade föräldrarna åkt ut till stugan så de tre kompisarna var ensamma i lägenheten. De drack mellanöl, lyssnade på musik och snackade om allt möjligt.
I Hasses rum så hängde det olika vapen på väggen. Dag tog ner en pistol från väggen och satt och lekte med den, snurrade på trumman, medan de tre snackade. När Hasse gick till köket för att hämta en öl i kylskåpet så smög Dag efter han och ropade ”upp med händerna” med pistolen i ena handen. Då tar Berra ner en annan pistol från väggen, en ollonpistol köpt från Hobbex som Hasse hade borrat upp, och smyger sig på Dag för att ”avväpna” han och ”rädda Hasse”. När Berra står bakom Dag i hallen och ropar ”drop your gun” så går pistolen av och Dag sjunker ner tyst på hallgolvet. Det rinner blod från ett hål vid örat. Berra känner att Dag fortfarande har en puls och ringer efter ambulansen på 90 000. Hasse, kanske av panik, slängde ut alla vapen de haft från balkongen ner i skogen nedanför.
Väl inne på sjukhuset så opererades Dag men efter två dagars intensivvård så avled han av sina skador. Redan på lördagen efter skottet så anhölls Hasse och Berra av polisen. I förhören så berättade de att allt var ett misstag, att det inte fanns något groll mellan dem och det var en lek som spårade ut. De blev tills slut trodda av polisen och åklagaren åtalade de för grovt vållande till annans död. Tyvärr så har jag inte lyckats få fram vad de dömdes för eller deras riktiga namn. I Fib aktuellt nr 25 1975 så berättar de sin historia för journalisten Björn Ahlinder. Fib aktuellt beställde även samma pistol, gjorde samma ändring som Hasses och provsköt vapnet med råtthagel. En kula trängde igenom en cm i en bräda på två meters håll. Hobbex grundare, Jan-Ove Nilsson, sa till Fib aktuellt: ”Det här vapnet är i sitt försäljningsskick helt ofarligt. Vi kan inte hjälpa att klåfingriga människor gör ändringar”.
Stort tack till Svenska mordfall för bakgrundsinformation om fallet.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Fallet Sven Sjögren som försvann från sitt hem i Lummelunda på Gotland i oktober 1972 är ett välkänt fall. Podden Kalla fall har en riktigt bra och djup genomgång av fallet och även utgrävningar har gjorts för att hitta Svens kropp. Fallet är väl diskuterad i en massiv tråd på flashback.
1974 så intervjuar journalisten Åke Borglund den misstänkta gärningsmannen som i media kallades för ”bulvanen”. Artikeln publiceras i tidningen Se nr 48 1974.
Bulvanen säger till Se ”Det må vara att jag är en vild jävel. Det har väl vart lite svartbyggen, checkgrejer och vilda fester. Jag tycker om att leva och ha roligt. Men nån mördare är jag inte!”
När Bulvanen kom hem på permis så låg det en tullkryssare och dragade utanför hans strand. Enligt han så var det ett försök till psykning men ”mej kunde dom inte knäcka. Jag är stark, starkare än kommissarie Hoas. Han har blivit tio år äldre sen Sven Sjögren försvann. Om jag tagit livet av gubben så hade jag väl inte varit så satans dum så jag tippat honom precis utanför mitt eget hus. Trodde polisen lärt känna mej bättre än så under den tid vi hade äran att umgås…”
Angående Björn Adolfsson försvinnande sa Bulvanen till Se ”Vad jag inte begriper är att Björns försvinnande hölls hemligt så länge. Björn var inte en sån som går och dränker sig frivilligt. De anonyma brev som polisen får om Björn måste det vara någon galning som skriver. Själv satt jag i fängelse när Björn försvann. Anonyma brev? Visst kan jag skriva men sånt skit sysslar jag inte med.”
Bulvanen sa även att ”Sven skulle aldrig kunna hålla sig undan. Han är för lätt att känna igen, stor och kraftig och stark som en björn. Han är ingen sån som blir nerknackad på Centralen, om han nånsin kom till Stockholm. Han skulle bara ruska på skallen och ge igen utav helvete.”
Bulvanen: ”Det perfekta brottet tror jag inte finns. Jo, kanske förresten. Kanske är det för sent nu. Jag erbjöd min hjälp men polisen tackade nej och utredningen gick snett från början. Mej får ingen nån chans på nån mer gång. Bluffstopp är min bästa gren. Kommissarie Hoas blev förbannad på mej, när jag skrattade under ett förhör. Han sa: Det kommer en dag, då du slutar skratta, Larsson. Jag svarade bara: Den dagen kommer tidigare för dej, gubbe. För du är äldre än jag!”
Åke Borglund intervjuar även två av Sven Sjöbergs närmaste vänner, Thomas Jakobsson och Majken Malmquist, kommissarie Lennart Hoas samt med kriminalinspektör Fabian Andersson som leder spaningsarbetet efter Björn Adolfsson. Jag kan verkligen rekommendera att läsa hela artikeln.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
När porrlegendaren Harry ”Långt ner i halsen” Reems är i Stockholm 1975 för att spela huvudrollen i den svenska filmen Bel ami så möter han upp med journalisten Olof Lennart Praesto för en intervju. Till exempel så frågar Praesto vad som har imponerat mest på Reems under besöket i Sverige. Reems svarar ”Skåne. Inte landskapet utan det goda brännvinet. Jag dricker det som bordsdryck, till och med till kaffet. I stora kvantiteter dämpar det könsdriften, och det känns skönt för en renlevnadsman i främmande land. Det skingrar tankarna och ger kyska drömmar.”
Intervjun publicerades i Fib aktuellt nr 34 1975.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa.) OBS trycker man på andra bilden så får man den ocensurerad.
Det finns knappast något mer klassiskt svenskt kriminalfall än Hans Marmbo och träskmorden där uttrycket ”ståplats i Nybroviken” kommer från. Det finns mycket info om fallet bland annat på Flashback. Jag postar här en intressant tvådelad artikelserie från Lektyr nr 38-39 1967 där advokaten Henning Sjöström själv berättar hur han fick fallet och vad Marmbo berättade för Sjöström om dåden.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Tisdag den 29:e december 1981 så kör en gul skåpbil från ABAB med två väktare genom snöiga Sollentuna. Samtidigt så åker tre stycken män runt i en stulen röd Taunus som de parkerar en bit från PK-banken i Sollentuna. ABAB bilen är på väg till PK-banken med en jutesäck från systembolaget med ca 220 000 kr i. När skåpbilen kommer fram till banken så tar den 47-åriga väktaren Ove Westerberg jutesäcken och går mot bankentrén. Där överraskas han av 37-åriga Pineda Hernandez (Wille Rivera i artikeln) och 27-åriga Valencia Medina (Alfredo Sanchez i artikeln). Hernandez avlossar 2 st skott varav en träffar Westerberg. Medina tar jutesäcken och båda rånarna springer till bilen på Sköldvägen där den 40-åriga chauffören Iglesias Vasquez (Lucho Castro i artikeln) väntar.
Rånarna flyr från platsen men lämnar ganska snart flyktbilen vid en viadukt och byter bil till en gul Volvo 343 som de hade parkerat där innan. En major som var ute och rastade sin hund kunde se när rånarna parkerade den stulna Taunusen och kunde senare ge polisen ett bra signalement på de tre rånarna. Ett annat vittne berättade för polisen att han höll på att krocka med den gula Volvon på andra sidan av viadukten.
Ove Westerberg lever än när polisen kommer men dör tyvärr i ambulansen på väg till sjukhuset. Spåren efter rånarna försvinner efter bilbytet och utredningen står och stampar i knappt en månad innan Avis kan meddela polisen att de hyrt ut en gul Volvo till en Iglesias Vasquez. Efter kartläggning och mängder av förhör så häktas de tre männen för mord och chefsåklagaren Lennart Nilsson yrkade för livstids fängelse för alla tre. Hernandez erkänner vållande till Westerbergs död och grovt rån. Medina erkänner bara till grovt rån och Iglesias Vasquez, som polisen ansåg planerat allt, förnekande att han överhuvudtaget deltagit i rånet.
Rättegången i Sollentuna tingsrätts inledes strax före julen 1982 och domslutet kom 4/1 1983. Pineda Hernandez dömdes till 7 års fängelse, Iglesias Vasquez till 8 år fängelse och Valencia Medina till 6 år fängelse. De tre dömdes även till skadestånd på sammanlagt 226 700 kr.
I hovrätten den 25e mars 1983 så sänktes Vasquez straff till 6 års fängelse, Hernandez straff ökade till 8 år och hovrätten fastställer tingsrätten beslut om Medina på 6 års fängelse.
I Lektyr nr 3 1983 så skriver journalisten Charlie Nordblom om fallet och jag kan verkligen rekommendera att läsa igenom hela artikeln, som är mycket mer utförlig än min beskrivning. Ett stort tack till Svenska mordfall som hjälpte till med bakgrundsinformation och domslut.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Det är nästan så man skulle döpa om bloggen till ”Mats-Helge Olsson bloggen” för nu är det ännu en gång dax för en gammal artikel om Olsson. Denna gången så kommer artikeln från den vetenskapliga tidskriften Fib aktuellt. I nummer 28 1975 så skriver man om Mats-Helges lingonvästern ”I död mans spår” som har en imponerande ensemble skådespelare. Vad sägs om Carl-Gustaf Lindstedt, Sune Mangs, Tor Isedal, Carl-Axel Elfving och karatemästaren (!) Ramon Sylvan.
Journalisten Lennart Eriksson frågar varför så många kända skådisar ställer upp i filmen trots att man kan anta filmkritikerna kommer att skriva ner den. Sune Mangs svarar ”Man tar det väl för vad det är. Ett jobb helt enkelt. Ibland får man dåliga jobb, ibland får man bra jobb. Det här var ett rutinjobb och till detta kom att vi hade förbannat trevligt medan vi gjorde filmen.”
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa).
Dax för krimtorsdag igen och denna gången handlar det om ett dubbelmord i Västtyska Hamburg 1979 utförd av en svensk 17-åring. Ett fall som det finns väldigt liten information om.
Kl 21.06 den tredje december 1979 så ringde det på dörren till familjen Voss lägenhet i Hamburg i Västtyskland. Fadern Max satt i vardagsrummet och hans fru Telse sprang runt och plockade i lägenheten. Den nyligen 18-årsfyllda sonen Axel låg i sitt rum och lyssnade på musik. När dörren öppnades så mötes föräldrarna Voss av 15 skott från en kulsprutepistol som dödade dem. Efter skottlossningen så ringde grannarna polisen och väl i lägenheten så mötte polisen en gråtande Axel i sitt rum. Grannarna tipsade även polisen om en storväxt man som lämnade Voss lägenhet efter dådet med någon under hans arm. Polisen gick ut med en efterlysning redan samma kväll vid 23-tiden som baserade på signalementet som grannarna gav av den misstänkta mannen.
Dagen efter dådet så bryter sonen Axel Voss ihop på polisstationen. Axel berättar att han känt sig som en slav hos hans far. Axel ville studera vidare men upplevde att han inte hade någon fritid och att han fick jobba så mycket på faderns firma. Faderns plan var att Axel en dag skulle ta över firman och det var inget Axel ville. Så med tiden så började han hata sin föräldrar.
Så Axel sparade ihop 5000 d-mark och övertalade en kompis att han skulle skjuta hans föräldrar. Deras planering pågick i ett halvår innan den sattes i verket den där måndagskvällen den tredje december 1979. Axels vän var en 17-årig svensk kille vid namn Christian Thomsen som han hade lärt känna ett halvår innan på en ölstuga. Christian var från Göteborg men bodde nu Eppendorf där han gick i sjunde klass.
Polisen hämtade in Thomsen och efter ett par timmars samtal så erkände han dådet. Thomsen fördes då vidare till ett ungdomsfängelse och efter ett tag kallade polisen in en psykolog. Psykologens omdöme om Christian var att han var mycket lätt att manipulera och han hamnade lätt i beroendeställning till starkare kamrater. En bakgrundsfaktor var att när Christian var 13 år så drabbades han av en virus och hormonsjukdom, Pfifferska sjukdomen. Den gjorde att den tidigare aktiv Christian tappade all ork, lust och vilja. Efter sjukdomen så ville Christian hävda sig bland gängen berättar hans fader.
När Jörgen Einestads publicerade sin artikel i Lektyr nr 2 1980 så hade inte fallet gått upp i domstolen än men tack vare information från den alltid pålitliga svenskamordfall dömdes både Christian Thomsen och Axel Voss (den 2 juli 1980) till vardera 8 års ungdomsfängelse för dubbelmordet på paret Voss. Läs gärna hela artikeln, mycket mer information i den än det jag tog upp.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Egon Hornshöj Hansen föddes 25/10 1935 i Danmark men han flyttade till Stockholm efter att ha träffat en svensk tjej i Reykjavik 1959. I början så går det rätt bra men ganska snart så gör hans höga alkoholkonsumtion att han blir av med körkortet, jobbet som chaufför och fick istället börja jobba som städare. Efter en misshandelsdom som gav 6 månader straffarbete så lämnade tjejen Egon och 1964 så var han arbetslös och singel. De närmaste åren blir struliga för Egon, om detta kan man läsa om här (väl värd att läsa).
Den 7:e augusti 1966 så skulle Egon köpa brännvin av Gustav Stålgren och det blev en dispyt om priset (Egon gav 20 kr men Gustav ville ha 25 kr) och Gustav hotar Egon med en kniv. Efter att Gustav hugger Egon i ena armen med kniven så knuffar han ner Gustav på golvet, tar kniven och sätter den i brösten. Gustav dör nästa omedelbart. Egon lämnar lägenheten och det ska dröja en vecka innan Gustavs stinkande lik hittas. Kort efter det tar polisen in Egon och han döms till 6 års fängelse för dråp.
I Fib aktuellt nr 14 1975 så berättar Egon Hansen med egna ord om mordet och hans tid i fängelset och hur han efter frigivningen hamnade i ett fyllebråk med en finländare. [Jag] ”skar upp ansiktet på den jäveln. Han och en kompis hade försökt sno mitt brännvin.” Denna gången blev Egon dömd till sluten psykiatrisk vård på Sidsjöns sjukhus. ”Det blev mycket värre än ett fängelse” sa Egon. Egon Hornshöj Hansen dog 25/2 1986.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
När jag växte upp på 80 och 90-talet så var jag rätt intresserad av övernaturliga fenomen. Till exempel så hade jag bokserien ”Det oförklarliga” i min samling. Men senare så tappade jag intresset för det och blev mer intresserad av kriminalfall, mord och dyl. Men nu tänkte jag lägga upp lite kul artiklar om oförklarliga saker. Först ut blir Gösta ”pollenkungen” Carlsson.
Journalisten Roger Eriksson berättar historien om när Gösta Carlsson mötte ett UFO 18e maj 1946 utanför Ängelholm. Artikeln publicerades i Aktuell rapport nr 11 1982.
Herrtidning 