Det finns knappast något mer klassiskt svenskt kriminalfall än Hans Marmbo och träskmorden där uttrycket ”ståplats i Nybroviken” kommer från. Det finns mycket info om fallet bland annat på Flashback.
Jag postar här en intressant tvådelad artikelserie från Lektyr nr 38-39 1967 där advokaten Henning Sjöström själv berättar hur han fick fallet och vad Marmbo berättade för Sjöström om dåden.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Egon Hornshöj Hansen föddes 25/10 1935 i Danmark men han flyttade till Stockholm efter att ha träffat en svensk tjej i Reykjavik 1959. I början så går det rätt bra men ganska snart så gör hans höga alkoholkonsumtion att han blir av med körkortet, jobbet som chaufför och fick istället börja jobba som städare. Efter en misshandelsdom som gav 6 månader straffarbete så lämnade tjejen Egon och 1964 så var han arbetslös och singel. De närmaste åren blir struliga för Egon, om detta kan man läsa om här (väl värd att läsa).
Den 7:e augusti 1966 så skulle Egon köpa brännvin av Gustav Stålgren och det blev en dispyt om priset (Egon gav 20 kr men Gustav ville ha 25 kr) och Gustav hotar Egon med en kniv. Efter att Gustav hugger Egon i ena armen med kniven så knuffar han ner Gustav på golvet, tar kniven och sätter den i brösten. Gustav dör nästa omedelbart. Egon lämnar lägenheten och det ska dröja en vecka innan Gustavs stinkande lik hittas. Kort efter det tar polisen in Egon och han döms till 6 års fängelse för dråp.
I Fib aktuellt nr 14 1975 så berättar Egon Hansen med egna ord om mordet och hans tid i fängelset och hur han efter frigivningen hamnade i ett fyllebråk med en finländare. [Jag] ”skar upp ansiktet på den jäveln. Han och en kompis hade försökt sno mitt brännvin.” Denna gången blev Egon dömd till sluten psykiatrisk vård på Sidsjöns sjukhus. ”Det blev mycket värre än ett fängelse” sa Egon.
Egon Hornshöj Hansen dog 25/2 1986.
Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp fallet med mordet på Ulla Persson 1961. Läs den artikeln, den är mycket bra.
1970 så publicerar journalisten Lars Jonsson en artikel i Fib aktuellt nr 24 om fallet. En del tidigare känd information men en sak som är intressant är att polisen nu (1970) tror att de tre olika männen som träffat Ulla Persson på Lorry, ”Coca-cola mannen”, ”läskedrycksmannen” och ”tjuvdansören” är en och samma person.
Polisen efterlyser i artikeln coca-cola-mannen och mannen med den gula studebaker bilen.
I Lektyr nummer 38 1967 så publicerades Lennart Elworths originalserie 47:an Löken för första gången. Serien kom att publiceras i Lektyr under 60-70- och 80-talet fram till nummer 6 1986 som är det sista jag fann. Serien hade även en egen serietidning mellan 1973-1976 och med andra tidningar såsom Åsa-Nisse och Humorklassiker.
Så här är den första seriestrippen samt några slumpmässiga nummer och sen sista numret.
Reklam på baksidan av Lektyr nummer 38 1967
Lektyr nummer 38 1967:
Lektyr nummer 43 1968:
Lektyr nummer 9 1974:
Lektyr nummer 40/41 1981:
Lektyr nummer 6 1986, sista originalseriestrippen för Lektyr(?):
1968 så har Lektyr en kort artikel i nr 47 om den unge skådespelerskan Inger Sund som just då spelar in filmen ”Eva – den utstötta” (1969) regisserad av Torgny Wickman. Lektyr lyfter att hon talar felfri tyska och engelska och bör ha stora chanser för en internationell karriär.
OBS trycker man på bilden så får man den ocensurerade versionen.
Lektyr journalisten Bodil Svensson tar tempen på Barbro Hedström som är hemma i Sverige från Hollywood i nr 43 1968. Hedström är mamma till skådespelerskan Tuva Novotny.
Journalisten Bodil Svensson publicerade en intressant artikel om filmcensuren i Lektyr nr 43 1968 där hon intervjuar bland annat direktören för statens biografbyrå Erik Skoglund, Tore Sjöberg på Minervafilm, Lennart Berns på Omegafilm med flera.
Lite kul är Skoglunds åsikter om filmskaparen Joe Sarno:
”I dessa filmer är sexualiteten föremål för en monoman exploatering i olika former och där saknas alltid försök att införa och nyansera sexuallivet i ett naturligt livssammanhang. De kan betraktas som gedigna pekoral med förkärlek för perverterade accenter.”
OBS trycker man på bilderna så får man den ocensurerade versionen.
1961 så är Ulla Persson en 25-årig ung tjej som bodde hemma hos sin mor som nyligen blivit änka. Hon jobbar på ett kontor och brukar gå ut på kvällen och dansa på den mycket populära dansrestaurangen Lorry i Sundbyberg. Den 15:e december 1961 så gick Ulla till Lorry som vanligt men hon kom aldrig hem igen. När henne mamma märkte att Ulla inte kommit hem så anmälde hon henne som försvunnen den 16:e december.
Men det skulle dröja tills den 8:e mars 1962 innan Ulla Persson hittades av interner från Uppsala som fann henne när de hade skogsarbete i Billby utanför Sigtuna. Hon var mördad och fastfrusen i snön.
Mordet på Ulla Persson är ett klassiskt fall som det finns mycket skrivet om. Till exempel så tar Leif GW Persson upp fallet i Veckans brott 2011 och det finns en hel del matnyttigt i flashback-tråden om fallet.
Tidigt i fallets historia så publicerade Kriminaljournalen en tvådelad artikelserie om fallet i nr 23 och 24 1962.
Kriminaljournalen nr 23 1962
Kriminaljournalen nr 24 1962.
Har tidigare tagit upp fallet med Eva Marianne ”Kickan” Granell. I Fib aktuellt nr 3 1966 publicerade de ett brev som mördaren Friedrich Wagners egna ord och tankar skrev från mentalsjukhuset som han satt mellan frikännandet från tingsrätten och att fallet togs upp i hovrätten. Mycket intressant läsning.
Nu till kriminalreportern Åke Wilhelmssons (läs även Wilhelmssons inblandning i skandalboken om SVT, kryss i rutan) artikel från Lektyr nr 43 1968. Det är en intressant text med bra bilder från en som följde och rapporterade från fallet när det skedde. Wilhelmsson berättar en del ny information (i alla fall för mig), till exempel innan dådet när en kvinna som Wagner sällskapat med gjorde slut så kommenterade Wagner detta i sina anteckningar med:
”Akta er kvinnor, för min hämnd, ni är arroganta och överlägsna. Hos vem som helst kan jag ta mig in, bedöva er, förgå mig mot er och föra bort er kropp.”
Janet Ågren slog igenom i Lektyr på 60-talet. Från att vara en damfrisörska i Landskrona så blev hon en eftertraktad modell som sedan åkte till Rom och prövade lyckan som skådespelerska.
I Lektyr nr 4 1969 så har man en väldigt kort artikel (främsta skälet lär vara att kunna publicera bilder på Ågren) om Janet efter att hon gjort tre filmer i Italien.
Drygt 12 år senare så besöker Lektyrs journalist Jörgen Einestad Rom för en intervju med Ågren. Vid denna tiden så var hon en mycket mer etablerad skådespelerska, bland annat så har hon nyligen spelat in en av mina favoritfilmer, Lucio Fulci’s City of the living dead, strax innan intervjun. Artikeln publicerades i Lektyr nr 43 1981.
Herrtidning 