Journalisten Bodil Svensson publicerade en intressant artikel om filmcensuren i Lektyr nr 43 1968 där hon intervjuar bland annat direktören för statens biografbyrå Erik Skoglund, Tore Sjöberg på Minervafilm, Lennart Berns på Omegafilm med flera.
Lite kul är Skoglunds åsikter om filmskaparen Joe Sarno: ”I dessa filmer är sexualiteten föremål för en monoman exploatering i olika former och där saknas alltid försök att införa och nyansera sexuallivet i ett naturligt livssammanhang. De kan betraktas som gedigna pekoral med förkärlek för perverterade accenter.”
OBS trycker man på bilderna så får man den ocensurerade versionen.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Något som jag själv är väldigt intresserad av är censur av ord, musik, film etc. Jag är helt emot censur. Det har inget i ett demokratiska land att göra. Därför är det lite av en julafton att läsa en gammal gedigen artikel från (Scandinavian) Film & video nr 2 1984 som tar upp problemet med film och videocensuren när videon var ny. Det jag inte kan förstå är de personer som skrattar åt alla dumheter om att censurera hårdrock, videofilmer, TV-spel etc från förr men som själva vill censurera eller stoppa något idag. Lär ni er inget av historien? Folk kommer skratta åt ER i framtiden.
Artikeln börjar med vårt grannland Danmark som avskaffade vuxencensuren redan 1969. Danska politiker, kriminologer, filmkritiker, mfl berättar enhälligt till journalisten Olle Grönstedt att de bara sett fördelar att inte ha en vuxencensur. Verkligen uppfriskande åsikter. Sen tar man upp det nya förslaget från yttrandefrihetsutredningen om en ny yttrandefrihetsgrundlag som Grönstedt anser inte är en förbättring utan snarare tvärtom. En kul detalj är när Film & video frågar svenska filmdistributörer vad de anser om censuren.
Efter det så gör journalisten Margareta Artéus en intervju med chefen för filmcensuren i Finland, Jerker Eriksson, som framför samma logiska problem när de talar om ”måste” med viss censur. Jan Larsson (The Resurrection of Michael Myers 1 & 2, Sex, lögner och videovåld) tar upp på två sidor om problemet med videobolag som klipper filmer själva, bland annat från censurkort från Statens biografbyrå men som ibland blandat ihop korten och filmen fel.
Avslutningsvis så går F&V igenom GeBefilms kamp att få igenom filmen Death weekend. Jag avslutar denna texten med kommentaren från Berl Kutchinsky, kriminolog vid Köpenhamns universitet från början av artikeln: ”Förbundsmänniskan är offer för en magi. Bara man skapar en lag så är problemet löst, tror man. Samma magi som strutsen är offer för, när den sticker huvudet i sanden och tror att den inte syns.”
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
I artikeln om GeBefilms kamp att få igenom Death weekend står det om Olle Grönstedt artikel i Film & video nr 6 1982, så jag lägger till den här som en liten bonus.
När videon kom så handlade en stor del av diskussionen om piratkopieringen. Filmbolagen klagade på piratkopierade filmer, pirater tjänade grova pengar på kopior och ”Svensson” lånade piratkopior av varandra. Många system och idéer fanns hur man skulle stoppa piratkopieringen.
I Lektyr nr 29 1981 under ”allt om video” så presenterar Lars-Göran Ridderstrand sitt system med märkta kassetter och ett uthyrningskort som han kallar för ”Vidcard”. Så här i efterhand så kan man tycka att Ridderstrands system vara lite väl krångligt för 1981. Vad jag vet så blev inte detta vidcard system någon hit, om det ens kom i bruk (tveksamt).
I samma tidning så tar de upp att Tobe Hoopers film The funhouse har stoppats två gånger av svenska filmcensuren och ”topparnas toppfilm”, De vilda gässen. OBS: Spoiler, om ni inte vill veta slutet på Funhouse, läs inte texten!
(Tryck på bilden för en högupplöst version att läsa)
Herrtidning 