Ingen 50 till 70-talist lär vara förvånad att filmen som Lektyr talar om är Tobe Hoopers klassiker från 1974, The Texas chainsaw massacre . I nr 12 1982 så går journalisten Sven Klasenius igenom hur Europa film importerade den engelska utgåvan av Iver films i början av 1980 och att uthyrningen gick bra. Klasenius tar upp att filmen hade visat på ungdomsgården Fonzie’s i Stockholm, vilket skapade debatt, och hur Studio S obalanserade och lögnaktiga program om videovåld 2a december 1980 gjorde att videoföretag som till exempel Esselte hade krismöten efteråt. Detta både skapade en videoexplosionen (folk köpte videopapparater som tusan) och den långtgående debatten om ”videovåldet”, om och hur skadligt det var/är.
Så släng på Rymdimperiet på skivspelare och sätter er i fåtöljen med fredagsölen eller champisen som blev kvar efter senaste besöket på lokala korvmojen, och njut till lite nostalgi.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
I Lektyrs ”allt om video” så hade de återkommande artiklar om videohandlare i början av videoexplosionen. Något som ofta glöms bort nu för tiden är hur fort videomarknaden blev överetablerad på många ställen. I Lektyr nr 30 1981 så tar man upp kostnaden att köpa filmer, att behöva ha samma film på flera format med mera.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
I Lektyr nr 1 1982 så hälsar journalisten Per Johansson på Mats Johansson och Jan Persson som har butiken Videopunkten i Stockholm city. De lyfter också problemet med överetablering och jag gillar Mats kommentar ”Hos videopunkten springer ingen 13-åring in och får hyra porr och sadistvåld.” Jag gillar även Mats favoritlista som både innehåller Helvetestrippen (som jag själv har på vhs, betamax, video 2000 och stolpaffisch) och storsamlaren swe-x’s favoritfilm El cid på listan.
Göteborg vill inte vara sämre. I Lektyr nr 9 1982 så besöker journalisten Benny Rudarp västkusten och Tommy Högenberg som äger Videospecialisten som är den första butiken i Göteborg som hyrde ut videofilmer. Han tar upp bland annat problemet med radiohandlare som när de säljer videobandspelare ger kunderna möjlighet att hyra filmer gratis under en längre tid. Bilden på Högenberg visar även upp flera schyssta utgåvor för oss filmnördar.
Jag avslutar detta inlägget med en artikel i samma tidning (Lektyr nr 9 1982) där journalisten Benny Rudarp hoppar in och hjälper en videobutik i Stockholm. Artikeln är mer humoristisk men den tar upp en del problem som jag själv minns. Sen så undrar jag vilken ”urtaskig italiensk deckare” Benny blir utskälld för att ha hyrt ut.
Något som jag själv är väldigt intresserad av är censur av ord, musik, film etc. Jag är helt emot censur. Det har inget i ett demokratiska land att göra. Därför är det lite av en julafton att läsa en gammal gedigen artikel från (Scandinavian) Film & video nr 2 1984 som tar upp problemet med film och videocensuren när videon var ny. Det jag inte kan förstå är de personer som skrattar åt alla dumheter om att censurera hårdrock, videofilmer, TV-spel etc från förr men som själva vill censurera eller stoppa något idag. Lär ni er inget av historien? Folk kommer skratta åt ER i framtiden.
Artikeln börjar med vårt grannland Danmark som avskaffade vuxencensuren redan 1969. Danska politiker, kriminologer, filmkritiker, mfl berättar enhälligt till journalisten Olle Grönstedt att de bara sett fördelar att inte ha en vuxencensur. Verkligen uppfriskande åsikter. Sen tar man upp det nya förslaget från yttrandefrihetsutredningen om en ny yttrandefrihetsgrundlag som Grönstedt anser inte är en förbättring utan snarare tvärtom. En kul detalj är när Film & video frågar svenska filmdistributörer vad de anser om censuren.
Efter det så gör journalisten Margareta Artéus en intervju med chefen för filmcensuren i Finland, Jerker Eriksson, som framför samma logiska problem när de talar om ”måste” med viss censur. Jan Larsson (The Resurrection of Michael Myers 1 & 2, Sex, lögner och videovåld) tar upp på två sidor om problemet med videobolag som klipper filmer själva, bland annat från censurkort från Statens biografbyrå men som ibland blandat ihop korten och filmen fel.
Avslutningsvis så går F&V igenom GeBefilms kamp att få igenom filmen Death weekend. Jag avslutar denna texten med kommentaren från Berl Kutchinsky, kriminolog vid Köpenhamns universitet från början av artikeln: ”Förbundsmänniskan är offer för en magi. Bara man skapar en lag så är problemet löst, tror man. Samma magi som strutsen är offer för, när den sticker huvudet i sanden och tror att den inte syns.”
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
I artikeln om GeBefilms kamp att få igenom Death weekend står det om Olle Grönstedt artikel i Film & video nr 6 1982, så jag lägger till den här som en liten bonus.
När videon kom så handlade en stor del av diskussionen om piratkopieringen. Filmbolagen klagade på piratkopierade filmer, pirater tjänade grova pengar på kopior och ”Svensson” lånade piratkopior av varandra. Många system och idéer fanns hur man skulle stoppa piratkopieringen.
I Lektyr nr 29 1981 under ”allt om video” så presenterar Lars-Göran Ridderstrand sitt system med märkta kassetter och ett uthyrningskort som han kallar för ”Vidcard”. Så här i efterhand så kan man tycka att Ridderstrands system vara lite väl krångligt för 1981. Vad jag vet så blev inte detta vidcard system någon hit, om det ens kom i bruk (tveksamt).
I samma tidning så tar de upp att Tobe Hoopers film The funhouse har stoppats två gånger av svenska filmcensuren och ”topparnas toppfilm”, De vilda gässen. OBS: Spoiler, om ni inte vill veta slutet på Funhouse, läs inte texten!
(Tryck på bilden för en högupplöst version att läsa)
Det klassiska videovåldsprogrammet i Studio S (SVT 2a december 1980) gav, som det oftast blir med moralpanik, en ökad efterfrågan på de ”hemskheter” som programmet tog upp. Något som den unga svenskan Hélène Gudmundsson 23 år är glad för. 1981 så bor hon i Los Angeles och säljer videofilmer, bland annat The Boogey man och ”Motorsågsmassakern” (Texas chainsaw massacre). Lektyr är på besök och publicerade en artikel i nr 30 1981 under deras ”allt om video” del. Mycket nöje.
Få svenska videobolag har samma rykte och laddning som Video invest. Inom samlarkretsar så finns det ”roligare” bolag att samla på, svårare utgåvor att sukta efter. Men det går inte att bortse från Video invest påverkan och plats i videoboomen samt hur de levererade skön skräck (ofta klippt) till tidiga videoägare.
I Lektyr nr 48-49 1981 så intervjuas Per Nordqvist från video invest. Jag lägger även upp videorecensionerna i samma nr, där Video invest’s släpp av Lucio Fulcis ”The Beyond” får ”fyra dödskallar i stället för stjärnor”.
Så öppna en kall champis och ha en trevlig lässtund i vårsolen.
I dag, 2015, med ISIS, Putin, bostadsbrist, en skola i förfall med mera, så är det tryggt att minnas tillbaka till en tid då största samhällsproblemet var videovåld och ”karate”.
I en kort artikel i Lektyr nr 1 1983 så får vi en härlig dos moralpanik. Mycket nöje.
Här har vi en härlig artikel från Fib aktuellt nr 17 1980. Artikeln handlar om ungdomsgänget ”Gringos” i Stockholm som slåss med baseballträn och nunchucks mot andra gäng, bland annat ”Spiders”. Ungdomarna säger att de är influerade av filmen The Warriors, så vi får även med lite videovåldsmoralism.
Så av med foppatofflorna och sätt dig i plyschfåtöljen med ett glas varm O’boy och läs om Gringos.
Jag har i flertalet tidigare inlägg tagit upp den moralpanik som infann sig under tidiga 80-talet när videomarknaden blomstra. Tidskriften Se kunde inte vara sämre och publicerade en artikel i nr 1 1981 som är en floskelchecklista över moralpanik:
-Utgår från en felaktig premiss (men om spädbarn dricker 12 liter sprit i veckan…om barn kollar på barnförbjuden film…)
-Selektiv när det gäller vilka ”experter” som får uttala sig och inga alternativa åsikter framförs.
-Drar egna slutsatser med bristande grundkunskap.
-Vill ”rädda” folk ifrån ondska.
-Och sist men inte minst, agerar smakpolis över vad som är bra och använder deras personliga smak för att bestämma vad alla andra skall få och inte få göra.
Det som är mest skrämmande är att dessa moralens väktare ständigt återkommer under nya skepnader och så många har inte lärt sig av historien.
Åhh, det tidiga 80-talet. Videobandspelaren kom och blev det trendigaste man kunde äga och var snart i var mans hem. Jag var själv en ung liten kille utan hår på snoppen (pre rakning) då och jag blev helt frälst (och många med mig) över den nya tekniken. Man hyrde filmer, kopiera dem och lånade filmer av varandra. Det blev nästan som en ”tävling” att ha sett de hemskaste och farligaste filmerna som fanns på marknaden. Samtidigt skapades en moralpanik hos kristna oskulder och förståsigpåare som inte ens sett filmerna!
I en rolig artikel från Lektyr nr 48 1982 talar man om de farliga och ”råa” våldsfilmerna som sköljer över Sverige. Det är filmer från de klassiska video distributörerna Video invest och Red baron.
Absurd och underhållande läsning för alla skräcknördar och filmentusiaster.
Herrtidning 