Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp jakten på Lars-Inge Svartenbrandt och Benny Lilja 1979. Detta blogginlägg, som baserar sig på en artikel i Lektyr nr 14 1984, så var åter Benny Lilja på flykt. Och likt 5 år tidigare, så tog polisen Benny efter ett par veckor i frihet. Artikeln ägnar sig främst om flykten 1979, men har även lite information om Bennys barndom som är intressant.
Den klassiska herrtidningen Lektyr släppte 1982 en ny ”systertidning”, Lektyr krim. I första nr så publicerade de en artikel om jakten efter Lars-Inge Svartenbrandt och hans kumpan Benny Lilja 1979. Svartenbrandt och Lilja var på rymmen från Hallanstalten och efter en misslyckad indrivning av en skuld, där två män mördades, så valde de att råna postkontoret på Döbelsngatan i Stockholm iklädda John Travolta och Elvis Presley masker.
Under flykten så avlossades 19 skott rakt in i en polisbuss, där tre poliser skadades. Efter skottlossningen försökte Svartenbrandt och Lilja gömma sig och tog då 7 personer som gisslan. De släpptes ganska snabbt och gärningsmännen lyckades åka till Göteborg, men där de snart blev tagna av polisen.
Mycket har skrivits, filmats och diskuterats kring fenomenet Svartenbrandt i allmänhet och detta dådet i synnerhet. Jag kan rekommendera P3 Dokumentärs program om Svartenbrandt och TV4s Brottsplats Sverige program om rånet på Döbelsngatan och händelserna efteråt. Lektyrs artikel innehåller främst en del intressanta bilder som kompletterar dessa program. Svartenbrandt är rubrikernas man och det är främst han fokuset ligger på. Jag kommer återkomma i veckan med en artikel om hans kumpan Benny Lilja. Tills dess, mycket njutning av Lektyr Krims artikel.
Jag har i ett tidigare inlägg publicerat en artikel från Fib aktuellt 1970, där journalisten Bo Ahlqvist intervjuar Vera och Göran Assar Oredsson från det nazistiska Nordiska rikspartiet. Rekommenderad läsning för de som missat den.
Men Sverige har inte varit ensamma att ha nazistiska partier i ”vår” tid. Även i Finland fanns nazistiska partier, bland annat Pekka Siitoins KDP. Enligt finska Wikipedia (via knackig Google översättning) så var KDP rent formellt aldrig ett registrerat parti. Det kan ha med att göra Pekkas tidigare partier, till exempel IKR, blev förbjudna i och med ett beslut från inrikesministeriet 1977 (Wikipedia).
Oavsett Pekkas verkliga partipolitiska karriär med KDP så var han en fascinerande stolle. Förutom nazist var han även troende satanist och enligt Lektyrs artikel i nr 4 1984 (se nedan) så påstår Pekka att han är överstepräst i finska satanförbundet! Detta är någon man även kan se i den smått kultförklarade dokumentären ”Båtresan Sverige-Finland tur och retur” från 1995. I den följs olika människor på resan, bland annat Pekka Siitoin som ska ha ett båtseminarium för KDP. Pekka och hans vänner (vill man inte se hela dokumentären så finns det samlade i detta klippet) springer runt, aspackade, och heilar bland folk och slänger sig med anklagelser mot judar, homosexuella, med flera. Även svenskar (se screenshot nedan) får hör ett par ”sanningens ord”.
Det är inte direkt mensa-föreningen som är ute på seminarium, om vi säger så.
Jag kan verkligen rekommendera att ni ser hela dokumentären (i alla fall minst klippen med Pekka) efter ni läst den utmärkta artikeln från Lektyr nr 4 1984. Journalisten Nicke Larsson och fotografen Olof Johnsson (många fina och stolliga bilder) är och hälsar på Pekka Siitoin i hans högkvarter i Nådendahl utanför Åbo, Finland. En artikeln som börjar med ”Jag har varit i Stockholm och var tionde man möter på gatan är material till grillkol!” är klassisk herrtidningsmaterial.
Under en vecka följde journalisten Monica Bengtsson ett gäng punkare från Stockholm hösten/vintern 1983. Artikeln publicerade sedan i den radikalfeministiska tidningen Lektyr i nr 1 1984.
Det är en småcharmig artikel om ett gäng unga punkares vardag, utan någon djupare analys.
Så lägg en The Exploited LP på skivspelaren och slurpa lite lätt på en kall Trocadero till detta härliga tidsdokument.
Få brottsfall är så omskrivet som fallet med Catrine da Costa. Jag tänker inte gå igenom alla turer i detta blogginlägg utan jag rekommenderar främst att man läser Per Lindebergs utmärkta ”Döden är en man”.
Fler tips är bland annat SVTs ”Styckmordet – Berättelsen om en rättsskandal”, P3 Dokumentärs ”Catrine da Costa”, en utmärkt blogg om fallet, da costa arkivet, och för dem med tid att döda, Flashbacks enorma tråd om fallet.
Den 6:e december, 1984, så kom Lektyr nr 50 ut i affären. I den finns en kort artikel om styckmordet (som vi idag inte vet om det verkligen är ett mord) där polisen har frågat ut ca 600 st prostituerade. Detta var innan historien om obducenten och allmänläkaren blev en följetong i pressen (tre dagar innan tidningen kom ut hade polisen anhållit obducenten, som senare släpptes fem dagar senare).
Jag kommer nog återkomma till fallet med Da Costa framöver. Tills dess så bjuder jag på denna lilla artikel. 
Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp det fruktansvärda mordet på 14-åriga Lena Söderberg 1975. Har ni inte läst det inlägg så bör ni läsa den nu.
Detta inlägg baserar sig på en rekonstruktion av mordet som Lektyr publicerade i nr 36 1975. Det ger ännu en pusselbit till detta fruktansvärda dåd.
Skulptören och konstnären Calle Örnemark gick bort igår (4:e augusti 2015) vid en ålder av 81 år. Han var mest känd för sina enorma träskulpturer. Här har vi en liten artikel om han från Aktuell rapport nr 29 1985, författad av journalisten Sven von Hertzen.
I aktuell rapport nr 38 1985 så möter journalisten Bo H Skoglund kung Reinhold I av Wikingland, ett nytt land som ska skapas utanför Öland! Kung Reinhold I, vars riktiga namn är Reinhold Wendling, verkar vara en härlig lirare. Han har redan skapat pengar, pass, statsobligationer och frimärken för Wikingland. Reinhold påstår även att Gambia har erkänt Wikingland som en suverän stat!
Mer information om landet Wikingland finns på micronation encyclopaedia och även en del info finns här på tyska.
I Reinhold I kungadöme får en man eller kvinna ha så många fruar eller äkta män som helst. Medborgare behöver inte betala skatt och landet ska inte ha några politiska ideologier. Självfallet så kan de, som anser de är bättre än andra, med ett litet ekonomiskt bidrag få en finare titel som baron, friherre eller riddare.
Fast min favorit måste nog vara hur Reinhold I tänkt styra landet. Han vill styra landet med en fast hand men ändå som en upplyst monark. Till hjälp kommer han ha flera ministrar som han dock kommer ha kontroll över. Kung Reinhold I har två frågor han tänker ha totalförbud emot: ”han är emot kärnkraft och sena aborter”
En till rolig grej var när jag sökte på namnet Reinhold Wendling. Reinhold verkar varit med i TV4 2010 för att skrapa triss (han vann 100,000 kr).
Så vänta inte, utan läs den sköna storyn om mannen som ville skapa ett nytt land utanför Öland.
Strax efter det fruktansvärda trippelmordet i handens centrum 1967 (jag lär återkomma till det brottet i framtiden), där två polismän och en vakt blev brutalt mördade, så testade den journalistiska duon Lemberg och Guillou hur svårt eller lätt det var att få tag på en kpist. I deras artikel, publicerad i den feministiskt initiativ stämplade kulturtidningen Fib aktuellt nr 4 1967, så får man läsa om deras 4 dygn i Stockholms undre värld och hur lätt det var att få tag på kpistar och andra vapen.
Guillou erkände senare att delar av reportaget var fejk. Med tanke på hur ofta Guillou verkar hitta på och ljuga i sina reportage så kan man fråga sig om man någonsin kan lita på Guillou?
Så öppna en kall Trocadero, släng upp fötterna på plysch pallen och läs om Lemberg och Guillou’s fejkäventyr.
Här har vi en kul liten artikel från Fib aktuellt nr 3 1967. Journalisterna Arne Lemberg och Jan Guillou hälsar på i konstnären Sture Johannessons ateljé ”Cannabis workshop”. Där diskuterar de droger med den väldigt liberala konstnären. Med kommentarer som ”En del människor vill ha bacon och ägg till frukost, jag vill ha hasch” kan man inte misslyckas. Mycket nöje.
Herrtidning 