I början av 80-talet, när videon slog igenom, så hade alla seriösa tidningar (vilket självfallet Lektyr räknas som) sektioner i tidningen eller återkommande artikelserie med tips kring video. Vad man ska välja, vad betyder alla dessa krångliga ord som ”fast forward”, och vilka filmer som var värda att hyra.
Lektyr började med sin videosektion, ”allt om video”, i och med nr 27 1981. I det numret så ger de bland annat tips om hur man hittar rätt i videodjungeln. De har även sin första videotoppen, där favoritfilmen Stone hamnade på tionde plats.
Så njut av lite härlig videonostalgi.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
I Lektyr nr 4 1982 så ger oss journalisten Peter Haventon en intressant artikel om biltillverkarens Saabs historia fram tills dess. 92, 95, 99, 900, Stig Blomqvist, Carlsson på taket med mera. Perfekt läsning till söndagens varma mackor och iskall pucko.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Gamla herrtidningar är en guldgruva för oss som gillar videoboomen på tidiga 80-talet. Mängder av små artiklar som var för sig är en viktig pusselbit av det stora videopusslet. Jag kommer posta allt från dessa som är av minsta intresse här. Redan imorgon (söndag) så kommer en till artikel om ett kultbolag som gav ut ”naturfilm”…
I Lektyr nr 32 1981 så besöker journalisten Else-Marie Lundin Video shack inc på Broadway i New York (USA). Enligt artikeln så är detta ”världens största videoaffär med 5000 titlar” 1981. Om det stämmer vet jag ej men affären verkar vara massiv och man ser stora mängder VHS, antagligen också betamax samt några CED bakom en disk. Lundin får en intressant intervju med ägaren Joe Burns men än bättre är de fantastiska bilderna. Här är det en stor fördel att klicka på bilderna för att få de högupplösta versionerna av bilderna. Så låt oss för en liten stund sväva tillbaka till en tid av tjock-tvs, 20 kilos videoapparater och videobutiker. Mycket nöje.
(Tryck på bilderna för en högupplöst version att läsa)
Jag fann även en snygg bild på stället när jag sökte på duckduckgo som jag lägger upp här.
Under en vecka följde journalisten Monica Bengtsson ett gäng punkare från Stockholm hösten/vintern 1983. Artikeln publicerade sedan i den radikalfeministiska tidningen Lektyr i nr 1 1984.
Det är en småcharmig artikel om ett gäng unga punkares vardag, utan någon djupare analys.
Så lägg en The Exploited LP på skivspelaren och slurpa lite lätt på en kall Trocadero till detta härliga tidsdokument.
De flesta som var unga under 80-talet har någon form av relation till Staffan Hildebrands filmer och speciellt hans spelfilmsdebut G. Många har nog dubbla känslor över ”filmen G”, jag har det till exempel. Det är en rätt vidrig moralkaka som Staffan levererar utan någon som helst finess. Men samtidigt är det ett skönt tidsdokument med massa härliga karaktärer och tafflig skådespeleri.
Några veckor innan filmen gick upp på biograferna 1983 så publicerade den liberala kulturskriften Lektyr en artikel om filmen och en intervju med Staffan i nr 8 1983. Så på med mockasinerna, stoppa in ett band med rockgruppen Freestyle i bandaren (se artikeln) och njut av Staffans moralkakor.
Efter punkmordet i februari 1981 (som det finns en mycket bra P3 dokumentär om) så sågs punkare av många som våldsamma individer och folk skrek mördare efter dem. Tidningen Se publicerade en artikel i nr 11 1981 där de följde ett gäng punkare. Ett intressant tidsdokument med flertalet fina bilder.
Någon gång runt 1983-1984 så fick jag ett game & watch spel. Det var Donkey kong 2, ett multiskärmsspel som jag spelade dagligen under flera år. Än idag så har jag spelar jag det ibland och trots 30 år av användning så fungerar det bra.
Bolaget som tog in dessa och som senare skulle ta in Nintendo’s olika konsoler var och fortfarande är Bergsala AB. I den feministiska tidskriften Lektyr så publicerade man en artikel i nr 39 1982 om Owe Bergsten. Det tar upp hur han fann game & watch under en av sina resor och hur de kämpade för att bli agenturen för Sverige.
Åhh, klassiska 80-talet. Axelvaddar, hockeyfrilla, ball tröja, C-64 och regnblöta porrtidningar i skogen. Och man får absolut inte glömma bort hamburgare från Clock! Clock var en Svensk skräpmatskedja som sålde bland annat hamburgare. Om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg smaken från dessa hamburgare, men det spelar ingen roll. Nostalgi behöver inte ha någon koppling till sanningen eller verkligheten, det är känslan som är viktig. Och hör sen!
Den feministiska kulturblaskan Aktuellt rapport gjorde mänskligheten en stor tjänst i och med artikeln i nr 52 1988. Där får vi ta del av en episk fajt mellan Svullo och Biffen om vem som kan sluka flesta clockburgare på 5 minuter. Grävande journalistik har aldrig varit mer nödvändig och skarpladdad som i denna artikel.
Sätt er till rätta och njut.
Det var någon gång i mitten eller slutet av 80-talet. Morsan jobbade på en mack som hade filmer till uthyrning. För att kunna rekommendera filmer så fick hon låna hem dem gratis och kolla på, vilket hennes finniga lilla son utnyttjade till max.
Vädret var skit ut, med massa snö och slask. Så jag gick till macken och skulle se om det kommit någon ny film. Det hade det, Ninja mission. Jag var tokig i ninjafilm så tog jag med den hem direkt. Vad som vänta mig visste jag inte då men efteråt så var jag helt slut. Vilken film! Jag såg om den en gång till innan jag lämna tillbaka den.
Det var mitt första möte med en Mats Helge Olsson film men verkligen inte den sista. Fortfarande så håller Ninja mission en varm plats i mitt hjärta och jag rekommenderar verkligen alla att se den som inte sett denna svenska ninjafilm.
Mats Helge succé med Ninja mission utomlands gav inte mycket i reaktioner i den vardagliga skräppressen. Det krävdes att kulturblaskan Veckans stopp tog upp hans framgångar i nr 6 1986 för att gemene man (i alla fall de som gilla naket och seriös journalistik) skulle få upp ögonen för denna briljanta regissör.
Först nu, 27 år efter denna artikel så skall denna legend få lite upprättelse. 13:e september kommer SVT sända dokumentären: ”Regissören som försvann – historien om The Ninja Mission”. Ska bli mycket intressant
Det var en vårdag när jag gick i årskurs 7 och vi hade en informationsdag om droger i skolan. Läraren försvann kort från lektionssalen och kom tillbaka med en vagn där det stod en gammal tjocktv och en betamax-spelare. Han laddade filmen i videon och berätta för oss att ”nu ska ni få se vad droger gör med er barn”. Han varnade att filmen var hemskt och om någon inte orkade se klart den så var det okej.
Som en ung tuff videonörd så fnyste jag inombords och tänkte ”ähh, detta kan knappast vara i klass med motorsågsmassakern eller huset vid kyrkogården”. Vad som väntade mig kunde jag inte förstå då. Men efter filmen så var jag helt betagen av vad jag hade bevittnat. Filmen var så kall, rå och smutsig men samtidigt ”verklig” då den baserade på verkliga händelser.
Än i dag så känner jag mig lite smutsig efter att se Christiane F, eller som den döptes om i Sverige ”Vi barn från Bahnhof Zoo”. Fortfarande så anser jag att Christiane F. är den bästa spelfilmen om en ung människas spiralgående nedgång i ett drogmissbruk.
Den riktige Christiane F som boken (som blev filmen) baseras på blev ihop med Alexander Hacke från bandet Einstürzende Neubauten under tidiga 80-talet och de startade bandet Sentimentale Jugend
Christiane lever än i dag men tyvärr så verkar hon fortfarande ha drogproblem.
Artikeln kommer från den kortlivade (ett nummer?) av tidningen Lektyr Krim, nr 1 1982
Herrtidning 